Deras hjärnor behöver vila

Illustration: Viveka Sjögren

Som en del i kampanjen #amnestinu kommer författare och illustratörer ur nätverket ILA – i Lindgrens Anda att gestalta situationen för ensamkommande barn och unga i Sverige just nu. Först är är Viveka Sjögren som har illustrerat en text av Sara Edvardson Ehrnborg, lärare och en av grundarna till rörelsen Vi står inte ut.

Långvarig negativ stress gör att hippocampus (tids- och minneskortet i hjärnan) blir mindre. Det gör i sin tur att lärande och kognitiva förmågor försämras. Detta vet vi. Långvarig negativ stress gör att det blir kaos i amygdala (amygdala är vår hjärnas känslokort). Vi har alla någon i vår bekantskapskrets som är eller har varit sjukskriven på grund av långvarig negativ stress. Vi har alla någon i vår bekantskapskrets som lider av för liten hippocampus och kaos i amygdala.

Vad kräver hippocampus och amygdala för att läka? Jo, vila.

Vila innebär att vi släpper kontrollen. Vila innebär att vi lägger ner våra vapen. Vila innebär att vi känner så stor trygghet på en plats att vi helt och hållet släpper alla skydd och bara – vilar. Hippocampus får vila. Den växer. Amygdala får vila och känslorna hamnar i ett lagomläge, ett balanserat läge, ett läge där våra sinnen börjar fungera och vi kan uppfatta skeenden omkring oss.

Ensamkommande barn och ungdomar lider av långvarig negativ stress. Jag ska inte gå in på det utan bara nämna sådär i förbifarten att de kanske har sönderskjutna pappor, drunknade kompisar eller bensinbombdödade syskon. De har dessutom flytt över ett berg mellan Iran och Turkiet som är ofattbart svårt att forcera. Troligen har de också suttit i minismå båtar med väldigt många människor i, rädda för sina liv. Kanske har de också fått erbjudande om att åka till Syrien och slåss för Iran mot IS för att sedan få legala papper av iranska myndigheter. Deras amygdalor är i kaos och deras hippocampusar har blivit små. De behöver vila.

Jag håller i mitt hjärta hårt så att jag inte börjar skrika.

På boendena är rummen så tysta och de är så ensamma. Med sina minnen. Minnen. De vågar inte, kan inte lägga ner sina vapen. De kommer till oss i skolan. De säger hej. De sitter en stund. De skrattar lite. De är så trötta och de är så stressade sedan så länge. De behöver vilan men den finns inte på natten. Vi har ett litet skrymsle som är målat i dova färger med vackra lampor och filtar och kuddar. Det ligger mitt i arbetsplatsen och man kan tro att ungdomen blir väldigt störd där.

Men ibland (och nu kommer det vackra och magiska) somnar våra ungdomar så djupt, så tryggt och så rofyllt mitt i lektionen. De får vila. De läker. Och jag älskar det. Älskade barn och ungdomar. Ni får gärna sova. Vi är hos er. Lägg ner vapnen. Vi skyddar er. Ni är trygga. Sov. Vila

Text: Sara Edvardson Ehrnborg
Illustration: Viveka Sjögren

*

Detta inlägg är en del av kampanjen #amnestinu som drivs av rörelsen Vi står inte ut. Nätverket ILA – I Lindgrens Anda står bakom kravet på amnesti för ensamkommande barn. Skriv under namninsamlingen för amnesti här!