Porjus ligger långt bort

Bild: Stef Gaines

Går till Medborgarplatsen långt efter alla andra. Tänker på vart alla afghaner jag har träffat har tagit vägen sedan, att jag inte vet det. En ung man kommer fram och hälsar. Då händer det osannolika:
– Jag känner igen dig, säger han.
Jo. Jag känner igen honom också. För 1,5 år sedan träffades vi i Uppsala genom Svenska kyrkan och Röda korset och talade svenska tillsammans.
– Var bor du nu? frågar jag.
– Migrationsverket sa att jag skulle flytta från Uppsala till Porjus. Så jag gjorde det, säger han.
– Porjus?
– Porjus ligger långt bort, säger han.
Jo.
På förläggningen i Porjus var det stökigt, han hade tur och fick ett rum hos en vänlig man i Gällivare istället.
Vi byter mobilnummer och blir vänner på Facebook.

På den korta stund jag står där i trappan hör jag flera berättelser om advokater och gode män som inte svarar i telefon, som inte överklagar i tid. Många som är här har fått avslag, många har aldrig varit i Afghanistan, många mår synbart dåligt. Men alla är artiga, vänliga och flera talar påtagligt bra svenska.

Så vänner i Stockholmsområdet: åk till Norra Bantorget dit demonstrationen har flyttat och sitt där en stund med afghanerna. Säg Salaam Aleikum och de ler blekt. Berätta något om dig själv, lyssna. Var en medmänniska.

Text: Christina Wahldén
Bild: Stef Gaines

*

Detta inlägg är en del av kampanjen #låtdeungastanna som drivs av rörelsen Vi står inte ut. Nätverket ILA består av barnboksillustratörer och -författare som vill verka för barns och ungas rättigheter.