Ännu är du här

Illustration: Emma Virke

Du ska utvisas till Afghanistan, fastän du aldrig varit där. Allt du vet om landet är det du ser i din mobil. Du ser bilder av sönderbombade människor och blodiga barn.

Du hör bilbomberna brisera i Kabul. Du läser att 140 soldater dör i en attack i Mazar-i-Sharif. Du tittar på moskéer som sprängs och ser internationella hjälporganisationer kalla hem sina anställda. Du vill blunda, men kan inte för det är ditt eget öde du ser. Din framtid när Sveriges lagar möter ditt liv. De säger att Afghanistan är ditt land, men du har inget land. Du hör inte hemma där. Du hörde inte hemma där du växte upp och nu vet du att du inte hör hemma i Sverige heller. När den amerikanska jättebomben spränger sönder bergslandskapet i Nangahar ekar smällen ända in i dig. Du darrar av rädsla.

Jag vill säga att allt kommer att bli bra, att du visst hör hemma här. Jag vill viska att du inte behöver vara rädd längre, att du trygg nu. Men det finns ingenting att säga. Vi har kommit till en punkt då orden inte längre har någon betydelse. Inga ord kan sudda ut bilderna av sönderbombade kroppar och blodiga barn under dina ögonlock. Inga ord kan upphäva avståndet mellan dig och din mamma. Inga ord kan ta bort hatet du lagrat i din själ, hatet från länderna som inte vill ha dig. Det enda jag kan ge dig är min närhet.

Jag lägger mina armar om dig för att du inte ska gå söner. Jag håller din hand som darrar av rädsla. Jag vill blunda, jag vill försvinna, jag vill slippa se, för det gör så ont. Men jag stannar. Jag stannar hos dig. Jag blir kvar och håller mina armar om dig. Och du får lyssna på mitt hjärtas slag, för de gör dig lugn. Mitt hjärta slår och du är här. Ännu är du här.

Till sist kommer vi till en punkt då inte ens närheten räcker. Allt rämnar, allt går sönder, allt sprängs i bitar. Och jag omfamnar ännu mer, men under tiden slår tulpanerna ut i trädgården och talibanerna inleder sin våroffensiv i Afghanistan. Jag kramar tusen gånger till samtidigt som tonåringar hämtas i skolan av svensk gränspolis för att tas i förvar och deporteras. Jag viskar vackra ord och stryker min hand över din hjässa, men under tiden fattar Migrationsverkets handläggare beslut om att utvisa ännu en av dina kamrater och ännu en bilbomb briserar i Kabul.

Medan solen går ner över Kabul och dödssiffran tiden sitter jag tyst vid din sida. Under tiden tar ännu en pojke livet av sig för att han inte orkar mer. Vi gråter tillsammans, och medan tårarna trillar kommer en dom från Migrationsöverdomstolen som gör att de som ännu inte har fyllt 18 år får stanna. Men du får inte stanna, för du kom vid precis fel tidpunkt. Det var redan för sent och samtidigt alldeles för tidigt. Lagändringarna ven förbi ditt huvud som kulorna vid gränspassagen mellan Iran och Turkiet.

Jag sitter kvar vid din sida medan solen går ner och försöker intala mig själv att jag tror på rättssystemet i Sverige och att politiker visst har ett hjärta, men under tiden utvisas ännu en pojke som inte anses trovärdig till ett land där han riskerar att dö. Samma dag han landar i Kabul briserar ännu en bilbomb och 80 människor dör.

Ute i trädgården doftar syrenerna och i Kabul står en ensam pojke och undrar vart han ska ta vägen.

Men du är här. Jag håller mina armar om dig. Ännu är du här.

Text: En svensk mamma
Illustration: Emma Virke

*

Detta inlägg är en del av kampanjen #amnestinu som drivs av rörelsen Vi står inte ut. Nätverket ILA – I Lindgrens Anda står bakom kravet på amnesti för ensamkommande barn. Skriv under namninsamlingen för amnesti här!