Porjus ligger långt bort

Bild: Stef Gaines

Går till Medborgarplatsen långt efter alla andra. Tänker på vart alla afghaner jag har träffat har tagit vägen sedan, att jag inte vet det. En ung man kommer fram och hälsar. Då händer det osannolika:
– Jag känner igen dig, säger han.
Jo. Jag känner igen honom också. För 1,5 år sedan träffades vi i Uppsala genom Svenska kyrkan och Röda korset och talade svenska tillsammans.
– Var bor du nu? frågar jag.
– Migrationsverket sa att jag skulle flytta från Uppsala till Porjus. Så jag gjorde det, säger han.
– Porjus?
– Porjus ligger långt bort, säger han.
Jo.
På förläggningen i Porjus var det stökigt, han hade tur och fick ett rum hos en vänlig man i Gällivare istället.
Vi byter mobilnummer och blir vänner på Facebook.

På den korta stund jag står där i trappan hör jag flera berättelser om advokater och gode män som inte svarar i telefon, som inte överklagar i tid. Många som är här har fått avslag, många har aldrig varit i Afghanistan, många mår synbart dåligt. Men alla är artiga, vänliga och flera talar påtagligt bra svenska.

Så vänner i Stockholmsområdet: åk till Norra Bantorget dit demonstrationen har flyttat och sitt där en stund med afghanerna. Säg Salaam Aleikum och de ler blekt. Berätta något om dig själv, lyssna. Var en medmänniska.

Text: Christina Wahldén
Bild: Stef Gaines

*

Detta inlägg är en del av kampanjen #låtdeungastanna som drivs av rörelsen Vi står inte ut. Nätverket ILA består av barnboksillustratörer och -författare som vill verka för barns och ungas rättigheter.

Pojken som gick hemifrån

Bild: Katarina Strömgård

Han var åtta år när han gick hemifrån. Sedan dess har han gått. Från land till land. Under sin vandring tog han jobb, han vävde mattor och han bar sten. För två år sedan kom han till Sverige. Han fick tak över huvudet, skolgång, vänner, en god man. Pojken, som varken kunde läsa eller skriva när han kom, lärde sig ett nytt språk, lärde sig läsa och att skriva. Nu ska han utvisas. Till sin gode man säger han att nu finns det bara en utväg: självmordet. ”Jag kommer vara död innan jag kommer fram till min familj i södra Afghanistan. Och jag dör hellre i Sverige än i Afghanistan”. Han var åtta år när han gick hemifrån. Sedan dess har han gått. Jag önskar att vi hade kunnat ha vett att be honom stanna.

Text: Pär Sahlin
Bild: Katarina Strömgård

*

Detta inlägg är en del av kampanjen #låtdeungastanna som drivs av rörelsen Vi står inte ut. Nätverket ILA består av barnboksillustratörer och -författare som vill verka för barns och ungas rättigheter.

 

De har väntat i två år

Bild: Ingrid Flygare

Statistik 1: Jag är/har varit god man för sju ensamkommande, en tjej och sex killar. Fyra har fått permanent uppehållstillstånd, två väntar fortfarande på beslut, en fick avslag på grund av bristande skäl/ålder. Han har överklagat. Endast en har uppmanats att genomgå medicinsk åldersbedömning. Han tvekade inte eftersom han visste att den ålder han hade uppgivit var korrekt.

Självklart att jag upplevt väldigt mycket i handhavandet med de ensamkommande, i kontakter med myndigheter, familjehem med mera. Det är verkligen komplicerat. Nu hoppas jag att mina två som väntar får positiva beslut, men det får de med all säkerhet eftersom de är väldigt unga. Det är de kring 18 som står på ett isflak.

Statistik 2: Av mina sju ensamkommande har ingen varit inblandad i brott, ingen dricker alkohol eller använder andra droger. En smygröker. Två praktiserar islam. De har inte ställt till med något skit överhuvudtaget, de sköter sig exemplariskt. I genomsnitt har de väntat på sitt asylbeslut i två år. Under den tiden har de gått i skolan och lärt sig utmärkt svenska, de har i genomsnitt bytt boende en gång. Alla längtar efter mamma och några har kontakt med sina föräldrar. Men de får inte ta hit dem, det står i beslutet. Två vet inte om de ska stanna här när familjen inte får komma. Alla sju har kämpat med sig själva, med sömnen, oron, längtan. De ringer ofta och vill att jag ska hjälpa dem med något. Integration tar lång tid och extremt mycket energi.

Text: Eva Susso
Bild: Ingrid Flygare

*

Detta inlägg är en del av kampanjen #låtdeungastanna som drivs av rörelsen Vi står inte ut. Nätverket ILA består av barnboksillustratörer och -författare. Vi står bakom kravet på amnesti för ensamkommande barn och unga.

Jag har vandrat över bergen

Illustration: Åsa Rosén

Jag har vandrat över bergen
Jag har färdats över havet
Jag har motats bort från gränsen
Blivit slagen – om igen

Jag har rest mig upp och fortsatt
Tappat hoppet, funnit handen
Sista gången vi tog avsked
föll jag ner mot avgrunden

Och jag ser ett ljus i fjärran
Långt där borta finns ett hopp
Mina ögon börjar tåras
När min framtid målas upp

Nu finns ingen återvändo
Kan inte överleva där
Känner värme mitt i vintern
Ljusen strålar för oss här

Jag har vandrat svag och ensam
Jag har färdats stark och sorgsen
Jag har motats bort från gränsen
Blivit räddad – om igen

Jag har rest mig upp och fortsatt
Tappat hoppet, funnit handen
Första gången som vi möttes
drogs jag upp från avgrunden

Och jag ser ett ljus i fjärran
Långt där borta finns ett hopp
Mina ögon börjar tåras
När min framtid målas upp

Nu finns igen återvändo
Kan inte överleva där
Känner värme mitt i vintern
Ljusen strålar för oss här

Ljusen strålar mitt i vintern
Trotsar hat och mörka hot
Vi står starka här tillsammans
Varma hjärtan tar emot

Tänkt att du stod upp för mitt liv
Höll min hand när det var svårt
Vi ska aldrig sluta kämpa
Kärlek är vårt enda språk

*
Text och musik: Aminah Al Fakir
Illustration: Åsa Rosén

Lyssna på sången här!

Detta inlägg är en del av kampanjen #amnestinu som drivs av rörelsen Vi står inte ut. Nätverket ILA – I Lindgrens Anda står bakom kravet på amnesti för ensamkommande barn. Skriv under namninsamlingen för amnesti här!

Ännu är du här

Illustration: Emma Virke

Du ska utvisas till Afghanistan, fastän du aldrig varit där. Allt du vet om landet är det du ser i din mobil. Du ser bilder av sönderbombade människor och blodiga barn.

Du hör bilbomberna brisera i Kabul. Du läser att 140 soldater dör i en attack i Mazar-i-Sharif. Du tittar på moskéer som sprängs och ser internationella hjälporganisationer kalla hem sina anställda. Du vill blunda, men kan inte för det är ditt eget öde du ser. Din framtid när Sveriges lagar möter ditt liv. De säger att Afghanistan är ditt land, men du har inget land. Du hör inte hemma där. Du hörde inte hemma där du växte upp och nu vet du att du inte hör hemma i Sverige heller. När den amerikanska jättebomben spränger sönder bergslandskapet i Nangahar ekar smällen ända in i dig. Du darrar av rädsla.

Jag vill säga att allt kommer att bli bra, att du visst hör hemma här. Jag vill viska att du inte behöver vara rädd längre, att du trygg nu. Men det finns ingenting att säga. Vi har kommit till en punkt då orden inte längre har någon betydelse. Inga ord kan sudda ut bilderna av sönderbombade kroppar och blodiga barn under dina ögonlock. Inga ord kan upphäva avståndet mellan dig och din mamma. Inga ord kan ta bort hatet du lagrat i din själ, hatet från länderna som inte vill ha dig. Det enda jag kan ge dig är min närhet.

Jag lägger mina armar om dig för att du inte ska gå söner. Jag håller din hand som darrar av rädsla. Jag vill blunda, jag vill försvinna, jag vill slippa se, för det gör så ont. Men jag stannar. Jag stannar hos dig. Jag blir kvar och håller mina armar om dig. Och du får lyssna på mitt hjärtas slag, för de gör dig lugn. Mitt hjärta slår och du är här. Ännu är du här.

Till sist kommer vi till en punkt då inte ens närheten räcker. Allt rämnar, allt går sönder, allt sprängs i bitar. Och jag omfamnar ännu mer, men under tiden slår tulpanerna ut i trädgården och talibanerna inleder sin våroffensiv i Afghanistan. Jag kramar tusen gånger till samtidigt som tonåringar hämtas i skolan av svensk gränspolis för att tas i förvar och deporteras. Jag viskar vackra ord och stryker min hand över din hjässa, men under tiden fattar Migrationsverkets handläggare beslut om att utvisa ännu en av dina kamrater och ännu en bilbomb briserar i Kabul.

Medan solen går ner över Kabul och dödssiffran tiden sitter jag tyst vid din sida. Under tiden tar ännu en pojke livet av sig för att han inte orkar mer. Vi gråter tillsammans, och medan tårarna trillar kommer en dom från Migrationsöverdomstolen som gör att de som ännu inte har fyllt 18 år får stanna. Men du får inte stanna, för du kom vid precis fel tidpunkt. Det var redan för sent och samtidigt alldeles för tidigt. Lagändringarna ven förbi ditt huvud som kulorna vid gränspassagen mellan Iran och Turkiet.

Jag sitter kvar vid din sida medan solen går ner och försöker intala mig själv att jag tror på rättssystemet i Sverige och att politiker visst har ett hjärta, men under tiden utvisas ännu en pojke som inte anses trovärdig till ett land där han riskerar att dö. Samma dag han landar i Kabul briserar ännu en bilbomb och 80 människor dör.

Ute i trädgården doftar syrenerna och i Kabul står en ensam pojke och undrar vart han ska ta vägen.

Men du är här. Jag håller mina armar om dig. Ännu är du här.

Text: En svensk mamma
Illustration: Emma Virke

*

Detta inlägg är en del av kampanjen #amnestinu som drivs av rörelsen Vi står inte ut. Nätverket ILA – I Lindgrens Anda står bakom kravet på amnesti för ensamkommande barn. Skriv under namninsamlingen för amnesti här!

Åstorp 30 maj 2017

Bild: Emma Virke

Jag jobbar i Åstorp, en liten trevlig stad på Söderåsen i Skåne. Migrationsverket har en anläggning här. I går kväll satt en grupp människor utanför i kvällssolen, i morse när jag körde till jobbet var ett tält rest. I kväll var den lugna vägen mellan Åstorp och byn Snuggarp kantad av polisbilar och ett stängsel var uppsatt. Det var en demonstration. Tjugo medmänniskor som sökt skydd hos oss utvisas ikväll, bland dem ensamma ungdomar.

Skulle du frivilligt sända ditt barn till Afghanistan? Det skulle inte jag, inte ens om barnet fyllt nitton. De hämtades vid 19, just nu är de troligen på Kastrup och väntar på att skickas bort till helvetet.

Jag skäms. Jag gråter. Jag kan inte förstå.

Text: Eva Ullerud
Bild: Emma Virke

*

Detta inlägg är en del av kampanjen #amnestinu som drivs av rörelsen Vi står inte ut. Nätverket ILA – I Lindgrens Anda står bakom kravet på amnesti för ensamkommande barn. Skriv under namninsamlingen för amnesti här!

Om jag blivit en sten

Om jag blivit en sten
på stranden på Lesbos
kunde jag ha stannat kvar

För en sten hör hemma
där den hamnar i världen

Om jag blivit en sten
på stranden på Lesbos
hade ingen velat skicka mig tillbaka

För vem bryr sig om
vart en sten tar vägen?

Om jag blivit en sten
på stranden på Lesbos
hade jag inte varit vilse

För en sten hör hemma
där andra stenar är

Om jag blivit en sten
på stranden på Lesbos
hade ingen krävt någon förklaring

För en sten är bara en sten
bland andra stenar

Men en människa
är aldrig bara en människa

Text: Annelie Drewsen
Bild: Bengt-Erik Engholm

*

Figurerna på flykt kom till Bengt-Erik Engholm förra året och inspirerade senare Annelie Drewsen att skriva dikten ovan. Tillsammans gestaltar de situationen för ensamkommande barn och unga i Sverige idag. Bilden på stenarna är från Lesbos, en ö som många passerar på flykten till Europa.

Detta inlägg är en del av kampanjen #amnestinu som drivs av rörelsen Vi står inte ut. Nätverket ILA – I Lindgrens Anda står bakom kravet på amnesti för ensamkommande barn. Skriv under namninsamlingen för amnesti här!

Du fattar inte hur det är

Illustration: Boel Werner

Boel Werner har illustrerat en text av Sara Edvardson Ehrnborg, lärare och en av grundarna till rörelsen Vi står inte ut. Inlägget är ILA:s tredje i kampanjen #amnestinu.

– Sara, du fattar inte hur det är att fly. Jag bodde under en bro i Grekland i sex månader. Vi gick till affären på kvällen, precis när de stängt, och tog gammal mat som de slängt – druvor, bröd, kött.

– Sara, när jag åkte båt från Turkiet till Grekland gick båten sönder mot en sten. Det var mörkt. Två familjer med små barn var med. Till slut fick alla hoppa i. Jag och en kille till hjälpte barnen för vi kunde simma lite. Vi hörde att det var någon som ropade på oss och vi förstod att vi kommit till land. Vi klarade oss allihop. Men det var bara jag och en kille till som hjälpte. Du vet, när folk behöver klara livet tänker de bara på sig själva.

– Sara, du vet inte hur det är. Det är makabert. En gång var jag instängd i en lastbil i ett kylrum i ett dygn. Jag trodde jag skulle dö. Man blir så kissnödig när det är kallt och det gick inte att kissa. Vi hade ingen mat och det var iskallt. Vi var ett gäng. Vi bankade på dörren och skrek för att nån skulle höra oss. Till slut kom polisen och öppnade.

– Sara, polisen förstår inte vad de gör när de slår en. De bara slår. De vet inte var de slår. De kan slå i ansiktet, i magen, överallt. En gång slog de mig så mycket att jag låg i en vecka, jag var alldeles svart på kroppen av alla blåmärken.

– Sara, det är kaos inne i mitt hjärta och min hjärna är som en stad där folk går förbi hela tiden, människor, platser, hela tiden rör det sig. Jag har flytt så många gånger, jag känner mig inte trygg nånstans.

– Den som är ledsen blir gammal fort. Men Sara, du kommer aldrig att bli gammal. Den som är glad blir aldrig gammal.

Text: Sara Edvardson Ehrnborg
Illustration: Boel Werner

*

Detta inlägg är en del av kampanjen #amnestinu som drivs av rörelsen Vi står inte ut. Nätverket ILA – I Lindgrens Anda står bakom kravet på amnesti för ensamkommande barn. Skriv under namninsamlingen för amnesti här!

Illustration: Boel Werner

 

 

”Tryggare kan ingen vara”


I en serieruta ger Markku Huovila sin bild av
hur ensamkommande barn och unga behandlas i Sverige just nu.
– Jag tänkte på finska krigsbarn som skickades iväg från kriget till Sverige med en lapp som hängde på bröstet. I den här bilden är det samma sak fast tvärtom, man skickas från Sverige till kriget, säger han.

Bild: Markku Huovila

*

Detta inlägg är en del av kampanjen #amnestinu som drivs av rörelsen Vi står inte ut. Nätverket ILA – I Lindgrens Anda står bakom kravet på amnesti för ensamkommande barn. Skriv under namninsamlingen för amnesti här!

Deras hjärnor behöver vila

Illustration: Viveka Sjögren

Som en del i kampanjen #amnestinu kommer författare och illustratörer ur nätverket ILA – i Lindgrens Anda att gestalta situationen för ensamkommande barn och unga i Sverige just nu. Först är är Viveka Sjögren som har illustrerat en text av Sara Edvardson Ehrnborg, lärare och en av grundarna till rörelsen Vi står inte ut.

Långvarig negativ stress gör att hippocampus (tids- och minneskortet i hjärnan) blir mindre. Det gör i sin tur att lärande och kognitiva förmågor försämras. Detta vet vi. Långvarig negativ stress gör att det blir kaos i amygdala (amygdala är vår hjärnas känslokort). Vi har alla någon i vår bekantskapskrets som är eller har varit sjukskriven på grund av långvarig negativ stress. Vi har alla någon i vår bekantskapskrets som lider av för liten hippocampus och kaos i amygdala.

Vad kräver hippocampus och amygdala för att läka? Jo, vila.

Vila innebär att vi släpper kontrollen. Vila innebär att vi lägger ner våra vapen. Vila innebär att vi känner så stor trygghet på en plats att vi helt och hållet släpper alla skydd och bara – vilar. Hippocampus får vila. Den växer. Amygdala får vila och känslorna hamnar i ett lagomläge, ett balanserat läge, ett läge där våra sinnen börjar fungera och vi kan uppfatta skeenden omkring oss.

Ensamkommande barn och ungdomar lider av långvarig negativ stress. Jag ska inte gå in på det utan bara nämna sådär i förbifarten att de kanske har sönderskjutna pappor, drunknade kompisar eller bensinbombdödade syskon. De har dessutom flytt över ett berg mellan Iran och Turkiet som är ofattbart svårt att forcera. Troligen har de också suttit i minismå båtar med väldigt många människor i, rädda för sina liv. Kanske har de också fått erbjudande om att åka till Syrien och slåss för Iran mot IS för att sedan få legala papper av iranska myndigheter. Deras amygdalor är i kaos och deras hippocampusar har blivit små. De behöver vila.

Jag håller i mitt hjärta hårt så att jag inte börjar skrika.

På boendena är rummen så tysta och de är så ensamma. Med sina minnen. Minnen. De vågar inte, kan inte lägga ner sina vapen. De kommer till oss i skolan. De säger hej. De sitter en stund. De skrattar lite. De är så trötta och de är så stressade sedan så länge. De behöver vilan men den finns inte på natten. Vi har ett litet skrymsle som är målat i dova färger med vackra lampor och filtar och kuddar. Det ligger mitt i arbetsplatsen och man kan tro att ungdomen blir väldigt störd där.

Men ibland (och nu kommer det vackra och magiska) somnar våra ungdomar så djupt, så tryggt och så rofyllt mitt i lektionen. De får vila. De läker. Och jag älskar det. Älskade barn och ungdomar. Ni får gärna sova. Vi är hos er. Lägg ner vapnen. Vi skyddar er. Ni är trygga. Sov. Vila

Text: Sara Edvardson Ehrnborg
Illustration: Viveka Sjögren

*

Detta inlägg är en del av kampanjen #amnestinu som drivs av rörelsen Vi står inte ut. Nätverket ILA – I Lindgrens Anda står bakom kravet på amnesti för ensamkommande barn. Skriv under namninsamlingen för amnesti här!